Stackars feta unge.

Det var precis en tanke som slog mig. Ett minne som plötsligt dök upp från ingenstans.

Jag gick på mellanstadiet, klass vet jag inte, men var väl 10-12 år nånting. Jag satt och gjorde ett grupparbete med två klasskamrater, varav den ena frågade mig vad jag vägde.
Jag minns paniken, jag ville verkligen inte svara, utan istället lät jag honom gissa. Minns tydligt hur han sa "ja men, 60kg typ?".
Jag minns hur lättad jag blev. Han hade gissat att jag vägde mycket mindre än vad jag faktiskt gjorde.

Jag kan inte minnas min dåvarande vikt, men jag minns tydligt lättnaden över att bli uppfattad så pass mycket mindre än vad jag var.
Tror jag hade passerat 70 i alla fall. Vilket är nästan vad jag väger idag.
Sjuka tanke.

Kram på er <3

Samhällets vandrande freakshow!

Satt i busskuren häromdagen och väntade på bussen. Längre upp på gatan kommer ett gäng på tre killar av utländsk härkomst, och från andra sidan vägen, mot busskuren där jag sitter kommer en äldre dam av modell större.

När killarna passerar busskuren skrattar och ropar dem "you have a big ass!" till damen. De skrattar högljutt samtidigt som de försvinner bort förbi garagen och utom vår åsyn. 
Arg så jag skakar får jag hejda mig själv från att springa efter dem och kastrera dem på stående fot!

För inte så längesedan var det jag som ständigt fick sådana kommentarer slängda efter mig. Folk har till och med stannat sina bilar för att hissa ned rutan eller öppna bildörren för att få ropa några (inte så) väl valda ord efter mig. Det gör så ont så ni kan inte ana! Det behöver inte vara riktat mot mig för att jag ska ta det personligt. 
Kommentarer som "tjockis", "fetto" och dylikt är aldrig eller sällan riktat mot en individ på det sättet. För den som kommenterar ser aldrig en individ. Den ser något och inte någon. Det är där som hela problemet sitter. 

När ilskan lagt sig är jag är enbart ledsen. Ledsen över att vi tjockisar ses som samhällets vandrande freakshows. Något man har all rätt att peka på, skratta åt, göra narr av och kommentera.

Kram på er <3

Ursäkta sen uppdatering!

Fy skäms, Louise! Har varit riktigt dålig på att uppdatera bloggen denna vecka. Inte så konstigt med tanke på att jag arbetat varje dag, och varit fullkomligt slut när jag kommit hem.
Jag trivs jättebra, men att gå från ett års sjukskrivning rätt in i en 100%-ig tjänst går liksom inte obemärkt förbi som ni säkert förstår. 
Apropå detta så har jag nog löst mysteriet med att min viktnedgång satt igång igen. Går hur mycket som helst på jobbet...


Dessutom har det blivit betydligt mindre med maten, vilket inte är bra alls.
Försöker dock hålla mina regelbundna mattider i den mån det går, men visst känns det. 
Jag är konstant trött, har lågt blodvärde, lågt blodtryck och får allt oftare blodsockerfall tycker jag.
Positivt är dock att min hjärna är så fullspäckad av relevanta saker att tänka på, sortera och fokusera på så jag har inte tid att göda mina demoner längre.

Dessutom har jag slarvat med Baricolen några veckor nu (igen!). Jag är hopplös!
Skärpning nu mademoiselle!

Kram på er <3
Till top