Första DBT-sessionen.

Jodå, jag fixade allt det där med. 
Jag var så himla nervös. På bussen in till stan ville jag nästan kräkas. Men efter bara några minuter i gruppen började det släppa och jag kände mig faktiskt delaktig. Något jag sällan gör.
Jag tror nog det här kan bli bra!
Det verkar vara oerhört mycket och tufft arbete det här med DBT:n. Att lära sig ändra tankesätt, hitta nya vägar att tänka och se på saker, bryta med den fiktiva verkligheten som borderlinen skapar och att ibland bara acceptera att "nu mår jag såhär" och liksom rida ut känslan.
 Jag vet bara inte när jag ska använda mig av ett annat tankesätt och när jag ska acceptera känslan. Antar att det är sånt jag kommer få lära mig.
 
I övrigt mår jag helt okej. Jag vet inte om det har med mina nya mediciner att göra (vilka jag nu äntligen nått maxdos på) eller om det har att göra med det faktum att jag kunnat vara väldigt mycket med min pojkvän. Det har ju varit lite röda dagar och kortveckor nu i april, så har blivit en del extra kvalitetstid. Fast varje vecka, när helgen är slut så drabbas jag av en panikkänsla av att jag inte ska få träffa honom kommande helg, han har ju som sagt ett socialt liv som jag inte har. Snart kommer den helgen då han behöver umgås med vänner och det innebär en lååång frånvaro för mig. Outhärdligt! Får ångest och en rejäl klump i halsen bara av att jag skriver om det här nu. 
Jag vill inte vara sån! Jag skulle givetvis aldrig försöka neka honom det, aldrig. Även om mitt inre skriker av förtvivlan och jag skulle må 200% skit under tiden. För att förlora honom är inget alternativ, vilket jag skulle göra om jag började försöka kontrollera honom. 
 
Jaja, nog om det.
Det var väldigt längesedan jag tog några selfies nu. Idag blev det dock av. Postar en här nedan av absolut no reason at all!
Ja, jag kan bara skela med ett öga.
 
Kram på er <3
Till top