Det är alltid jag.

Vet ni vad som är... eller vad som känns mest skamligt med min borderline, snarare?
Det är att ju mer jag tycker om en person, desto starkare avsky kan jag också känna gentemot personen. Det ligger väl en del logik i det i och för sig, beroende på skala. Men när jag kan gå från en nästintill manisk förälskelse och besatthet till stark avsky inom loppet av en sekund så blir det genast mer ohälsosamt. Det krävs heller i princip ingenting för att utlösa dessa känslor hos mig. Det kan räcka med ett uteblivet sms, ett telefonsamtal som i min mening blivit försenat. Jag kan verkligen tvärvända, bara så, PANG! 
Som väl är så behövs det lika lite för att få det att vända tillbaka också. Men det är pinsamt och skamset att reagera så tycker jag. Jättejobbigt!
För jag är mycket väl medveten om att svängningen åt det mörka hållet är irrationellt, överdrivet bortom all reson och extremt orättvist. 
Jag vet, jag är 100% medveten. Logiken är det inget fel på, men det är som att min hjärna vägrar låta den rationella och resonabla sidan att komma till tals och göra sig hörd. Mitt förnuft står och skriker och viftar med armarna i bakgrunden medan borderlinen kör på som en ångvält. Omöjlig att stoppa. 
Min pojkvän får ta emot en del oförtjänad skit, och allt jag kan göra är att vara snabb med att be om ursäkt och förklara att "det är inte du, det är jag". Det är alltid jag.
 
Kram på er <3
Till top