Underbart är kort...

Jag har en smärtsam ångest som trycker på i bröstet just nu. Känns som jag ska explodera vilken sekund som helst.
 
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig ärligt talat. Det här med kärlek och relationer är inte för mig egentligen. Nog för att jag väl hoppades ganska innerligt på att "Nu! Nu ska jag lyckas!" Men inte då. Det var väl det som var förväntningen också så jag är inte ett dugg förvånad. Inte förvånad men oerhört förtvivlad och trasig. 
 
Jag har lagt ned hela min själ i att försöka vara så "normal" och en så bra människa som möjligt de senaste månaderna. Men det räcker inte.
Jag blir aldrig bra nog. 
Nära skjuter ingen hare, man ska inte ropa "hej"..., underbart är kort och fan och hans klyshor!
 
Jag känner mig som ett virus som liksom drabbar människor.
 
Kram på er <3
Till top