Öppet brev till min personlighetsstörning.

Kära borderline!
 
Jag skulle uppskatta om du kunde ta och lugna ned dig lite. Du har en tendens att spinna iväg och tappa greppet om verkligheten på ett sätt som gör mitt liv (och andras) väldigt besvärligt. När du får för dig att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är så gör du mig mycket förvirrad och ofta förtvivlad. Många gånger orsakar du faktiskt sådan smärta att jag inte vill leva mer. Helt i onödan!
 
Du skrämmer mig och får mig att frukta saker som inte existerar, du övertygar mig och tutar i mig saker som inte alls stämmer. Du tillåter mig inte att lita på människor, du låter mig inte lita på mig själv och du låter mig inte njuta när jag borde.
 
Tack vare dig, borderline, har jag förlorat väldigt mycket och väldigt många i mitt liv som betytt någonting. Tack vare dig lever jag i ständig oro och rentav skräck inför livets alla åtaganden. 
Tack vare dig har jag tagit fruktansvärt dumma och självdestruktiva beslut genom åren. Du har sänkt mig fullständigt och just nu, i skrivande stund, känner jag en oerhörd bitterhet gentemot dig för att du inte låter mig njuta av och älskas fullt ut av min pojkvän. 
Det spelar ingen roll hur mycket han försöker nå fram med sin kärlek till mig, du slår den ifrån mig och säger åt mig att inte lyssna. Att han ändå snart kommer lämna mig och att jag inte ska ha några förhoppningar. 
 
Så kära borderline.
Snälla flytta ut ur mitt huvud.
Lämna mig ifred.
 
 
Med vänlig hälsning,
Louise, hyresvärd.
Till top