Liten update.

Nu ska ni få höra något urlöjligt...
I måndags förmiddag kom jag hem efter att ha spenderat helgen hos min pojkvän. Imorgon, fredag, kommer han till mig. Detta betyder att jag kommer ha varit ensam och ifrån honom i 4 dygn ungefär.
Inga som helst problem för någon som är något så när normalt funtad, men för mig - ojojoj!
Redan på måndag kväll hade jag ett hysteriskt fruktansvärt utbrott. Stackars Honom. 
Efter det blev skammen så stor att jag resten av veckan här nu verkligen försökt att bita ihop, och jag har faktiskt klarat mig ifrån att bli sådär hysterisk igen. Väldigt mycket tack vare att Han är så bra på att bekräfta mig varje dag. Hans omtanke gör mig lugn och trygg.
Jag är rädd för att kväva Honom. Han är oerhört social och har en vänkrets utan ände. 
Jag däremot har bara en vän här uppe i Karlstad. Alla andra jag älskar och saknar bor antingen i Strömstad, Göteborg eller Varberg. Det är inte precis runt hörnet.
Därför blir veckorna extra långa, tråkiga och ensamna för mig.
Jag är så avundsjuk på människor som har ett liv. Folk som arbetar, har en hobby, utbildning,  vänner, familj och ett boende de trivs med.
Jag har min katt åtminstone, utan henne hade jag inte kunnat skriva här idag, det är 110% säkert det.
 
Jaja...
Igår började jag med ny medicinering och imorgon ska jag tillbaka till min psykolog.
Det känns så skönt att få vara igång med nånting, även om det inte är säkert att varken medicinerna eller terapin kommer ha verkan på mig så måste jag ge allt en chans. För att leva på det här viset är inget alternativ.
 
Jag har även rustat för våren och införskaffat ny löparstass.
Det fick bli grönt tema i år. Trött på rosa nu.
 
Kompressionsbyxor i storlek S - vem hade nånsin kunnat ana att tjocka Louise skulle lyckas klämma sig ned i ett par sådana? Nu lär sladdret hålla sig på plats när åskan går. 
 
Kram på er <3
Till top