Becksvart.

Är inne i en väldigt mörk period just nu. 
Bare with me. 
Jag har konstant ångest. Den går inte ens över när jag sover utan mardrömmarna avlöser varandra och jag vaknar stup i kvarten med ångest upp över öronen. Den finns där när jag somnar och den finns där när jag vaknar. 
Jag har ont i bröstet och i magen, jag är sjukt trött och har minskad aptit.
Ingenting gör mig glad men minsta inbillade negativitet slår omkull benen på mig gång på gång. Blåslagen och utmattad. 
 
Jag är fullkomligt överväldigad av en känsla av att vara övergiven. Jag känner det som att mitt existensvärde är lika med noll. 
Att jag är världens sämsta vän, flickvän, dotter, syster. Jag är övertygad om att alla skäms över mig och att folk enbart offrar sig när de umgås med mig.
 
Detta har gjort att jag tagit ett rejält kliv tillbaka. Jag vill inte för allt i världen vara i vägen eller en belastning för någon. Jag vet själv hur jobbig jag kan vara att ha i närheten.
Jag drar mig undan från dem som betyder mest för att undvika att de ska behöva nå den gränsen där de själva måste säga ifrån. Dessutom skulle jag inte klara av att bli avvisad av mina kära, så jag väljer att avvisa mig själv. 
 
Kram på er <3
Till top