Liten update.

Nu ska ni få höra något urlöjligt...
I måndags förmiddag kom jag hem efter att ha spenderat helgen hos min pojkvän. Imorgon, fredag, kommer han till mig. Detta betyder att jag kommer ha varit ensam och ifrån honom i 4 dygn ungefär.
Inga som helst problem för någon som är något så när normalt funtad, men för mig - ojojoj!
Redan på måndag kväll hade jag ett hysteriskt fruktansvärt utbrott. Stackars Honom. 
Efter det blev skammen så stor att jag resten av veckan här nu verkligen försökt att bita ihop, och jag har faktiskt klarat mig ifrån att bli sådär hysterisk igen. Väldigt mycket tack vare att Han är så bra på att bekräfta mig varje dag. Hans omtanke gör mig lugn och trygg.
Jag är rädd för att kväva Honom. Han är oerhört social och har en vänkrets utan ände. 
Jag däremot har bara en vän här uppe i Karlstad. Alla andra jag älskar och saknar bor antingen i Strömstad, Göteborg eller Varberg. Det är inte precis runt hörnet.
Därför blir veckorna extra långa, tråkiga och ensamna för mig.
Jag är så avundsjuk på människor som har ett liv. Folk som arbetar, har en hobby, utbildning,  vänner, familj och ett boende de trivs med.
Jag har min katt åtminstone, utan henne hade jag inte kunnat skriva här idag, det är 110% säkert det.
 
Jaja...
Igår började jag med ny medicinering och imorgon ska jag tillbaka till min psykolog.
Det känns så skönt att få vara igång med nånting, även om det inte är säkert att varken medicinerna eller terapin kommer ha verkan på mig så måste jag ge allt en chans. För att leva på det här viset är inget alternativ.
 
Jag har även rustat för våren och införskaffat ny löparstass.
Det fick bli grönt tema i år. Trött på rosa nu.
 
Kompressionsbyxor i storlek S - vem hade nånsin kunnat ana att tjocka Louise skulle lyckas klämma sig ned i ett par sådana? Nu lär sladdret hålla sig på plats när åskan går. 
 
Kram på er <3

Öppet brev till min personlighetsstörning.

Kära borderline!
 
Jag skulle uppskatta om du kunde ta och lugna ned dig lite. Du har en tendens att spinna iväg och tappa greppet om verkligheten på ett sätt som gör mitt liv (och andras) väldigt besvärligt. När du får för dig att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är så gör du mig mycket förvirrad och ofta förtvivlad. Många gånger orsakar du faktiskt sådan smärta att jag inte vill leva mer. Helt i onödan!
 
Du skrämmer mig och får mig att frukta saker som inte existerar, du övertygar mig och tutar i mig saker som inte alls stämmer. Du tillåter mig inte att lita på människor, du låter mig inte lita på mig själv och du låter mig inte njuta när jag borde.
 
Tack vare dig, borderline, har jag förlorat väldigt mycket och väldigt många i mitt liv som betytt någonting. Tack vare dig lever jag i ständig oro och rentav skräck inför livets alla åtaganden. 
Tack vare dig har jag tagit fruktansvärt dumma och självdestruktiva beslut genom åren. Du har sänkt mig fullständigt och just nu, i skrivande stund, känner jag en oerhörd bitterhet gentemot dig för att du inte låter mig njuta av och älskas fullt ut av min pojkvän. 
Det spelar ingen roll hur mycket han försöker nå fram med sin kärlek till mig, du slår den ifrån mig och säger åt mig att inte lyssna. Att han ändå snart kommer lämna mig och att jag inte ska ha några förhoppningar. 
 
Så kära borderline.
Snälla flytta ut ur mitt huvud.
Lämna mig ifred.
 
 
Med vänlig hälsning,
Louise, hyresvärd.

Vändningen.

Nu har det varit några ruskigt negativa och mörka inlägg det senaste. Med all rätt, det har varit så fruktansvärt jobbigt och jag sov i princip ingenting på två dygn. 
 
Igår åkte jag hem till killen för att träffa honom igen efter 9 dagar ifrån varandra. Gud vad patetiskt det känns att skriva ut antalet dagar, det är ju egentligen ingenting. Men efter helgen som var så fanns det ingenting i världen jag var i större behov av än just Honom. 
Efter en otroligt mysig natt i Hans famn har jag nu laddat på med livslust igen.
 
Detta eviga svängandet är en pärs. För mig och folk i min närhet. Man vet aldrig var man har mig och det är svårt för mig att planera saker. Särskilt då det kräver av mig att vara social på något sätt. 
 
Nu tänker jag i alla fall passa på att njuta av mitt välmående, för snart tar det vändning igen. 
 
Kram på er <3
Till top