Medan livet sliter mig i stycken.

Varför måste jag ge bort så mycket av mig själv när jag känner något för nån?
Jag ger, och ger, och ger tills dess att jag blir helt tom. För givmildheten från andra parten är desto mer sparsam.
Idag känner jag mig tom, urgröpt, urholkad och alldeles förbrukad. Som en trasdocka redo för tippen.
 
Jag kräver egentligen inte så jättemycket. Bara någon att hålla i handen medan livet sliter mig i stycken. 
Men det finns ingen som fångar mig när jag faller, jag insåg det inatt. Det går år mellan gångerna någon frågar (på riktigt) hur jag faktiskt mår. Ingen vill veta, ingen bryr sig. Och så stör sig folk på att jag söker uppmärksamhet. 
Ja, jag är bara människa och jag behöver bli bekräftad precis som du.
 
Jag önskar att jag också kunde skita i att lägga så mycket vikt i hur personer i min närhet mår, men jag kan inte leva med tanken att om något händer, så fanns jag aldrig där. Lyllos er som kan.
 
Kram på er <3
Till top