Kropp, kropp & kropp.

TRIGGERVARNING: Jag vet att jag har bloggläsare med diverse ätstörningar. Ni bör inte läsa detta inlägg!
. . .
 
Terapikelar med katten, som i skrivande stund sitter jämte mig och kräver kärlek. Give and take.
Huvudet är fyllt med ett virrvarr av tankar och bekymmer. Har under några dagar nu försökt orientera mig i virrvarret, för att försöka hitta något konkret att skriva om här. Jag får dock erkänna mig besegrad; jag klarar inte av att greppa om tankarna just nu. Därför väljer jag att ta upp det uttjatade, men ack så ständigt aktuella ämnet "kroppskomplex".
 
Att jag har och alltid haft en ohälsosam relation till min egen kropp kan ju inte gått någon obemärkt förbi. Jag har ju flertalet gånger uttryckt min avsky och äckel jag känner inför min kropp.
Tvåårsdagen för min gastric bypassoperation närmar sig och jag vill passa på att belysa (kanske ännu en gång) hur samspelet mellan min nattsvarta kroppsuppfattning och självbild samspelar med min borderlineproblematik.
 
 
Det blir liksom extra påtagligt när man är ute i dejtingsvängen. Min standard på val av karl har höjts en aning i samband med min egen "kroppsmodifikation". Över 70 kilo lättare så förstår även jag nånstans innanför det tjocka skallbenet att jag nog antagligen finnes mer attraktiv för en lite bredare skara än tidigare. Åtminstone så länge jag får behålla kläderna på.... 
 
Ligger jag på rygg i sängen iklädd (exempelvis och för allas trevnad) underkläder, och ser ned över min kropp så ser jag följande:
Jag kan tydligt urskilja min bröstkorg, magen är insjunken och platt, om än lite degig. Höftbenen är framträdande och knäskålarna är inte längre fullt vadderade i fett. Allt det där jag alltid drömt om - MEN(!)
Vidgar jag blicken bara en liten aning så inser jag snart att det skinn som en gång huserat en stor mage och dess omfång har glidit ned och lagt sig som en bäddmadrass under mig. Likadant under rumpa och lår. Jag ligger bokstavligt talat och flyter ut över underlaget. Som en överjäst bulldeg på rymmen ur bunken. Dessutom är åderbråcken på benen mycket mer framträdande nu än tidigare. 
 
Mitt i detta kroppsförakt ska man då försöka göra sig till och träffa karlar, för kärlek, det kan jag inte leva utan, det har vi konstaterat i föregående inlägg. 
Inte nog med att man ska träffa karlar, utan karlarna som gjort anspråk har ju varit allt mer attraktiva i takt med att jag minskat i omfång. 
Hur lätt är det att intala sig själv att man är god nog åt en karl som (i mina ögon) är estetiskt perfekt? Inte särskilt kan jag tala om!
Utseenderelaterade komplimanger kan ibland göra mig rentav förargad. Typ "hur understår du dig att stå där och ljuga mig rätt upp i ansiktet?!".
Jag är verkligen inte mottaglig eller redo för att acceptera och respektera min kropp. 
Men någon gång kanske...
Till top