Kärlekskval i en sjuk hjärna.

Vet ni hur svårt det är för mig att handskas med det faktum att jag är så lätt utbytbar som "flickvänsmaterial". 
Att jag från början vet att jag varken har de kvaliteter eller det utseende som krävs för att jag ska kunna sitta någorlunda säkert hos en annan människa. Det låter martyraktigt och tramsigt, jag vet. 
Men i min värld så kan kärlek bara uppstå mellan två människor som så att säga "spelar i samma liga". Alltså, en snygg man som är stark, självsäker och mån om sitt yttre skulle aldrig nöja sig med en kvinna som är raka motsatsen. Aldrig! Sådant händer bara på amerikanska ungdomsfilmer. 
 
En vän sa till mig härom dagen att "alla tjejer verkar tro att de ska hitta världens mest perfekta man(...) och de vägrar nöja sig med något mindre".
Det är vad jag har gjort hela livet det; nöjt mig med mindre. Det har ju varit extremt lyckat hittills, not!
 
Det jag försöker säga är att gode gud vad jag bara vill vara bra nog för någon. 
Tänk att hitta någon som tycker att man är den mest fantastiska människan i världen och någon som tycker att man är det vackraste, snyggaste och mest fulländade denne sett.
Den mest fantastiska människan i världen kommer jag aldrig kunna bli med den problematik som råder. 
Estetiskt fulländad kommer jag aldrig ha råd att bli.
 
Därför står jag nu lite i valet och kvalet om jag ska välja att försöka acceptera tanken på att leva utan en man i mitt liv, eller om jag ska göra som jag gjort hela livet och helt enkelt nöja mig med någon som inte är "the man of my dreams" men som jag faktiskt kan få och som stannar med mig. 
 
Kram på er <3
Till top