Att leva med BPD/IPS.

Här ligger jag nu. I sängen. Gråter.
Jag har ångest som står mig upp i halsen över en verklighet som inte finns. Allt är fabrikerat i mitt eget störda huvud. Och trots att jag mycket väl vet att det jag inbillar mig inte är sant så reagerar jag på det som om så vore fallet.
 
Att vara kär och ha en emotionellt instabil personlighetsstörning är en förbannelse. Ett helvete på ren jävla svenska. 
 
Föreställ dig att du varje dag upplever känslan av att bli dumpad av den du älskar och avgudar, bara så, rätt upp och ned. 
Lägg på det faktum att du innerst inne vet om att du inte blir dumpad (än) men att du står i begrepp att bli det inom en snar framtid eftersom dina inbillade känslor tär på relationen. 
Du vet alltså att dina inbillade separationer kommer att bli verklighet, just på grund av dessa, så vad du än gör så kommer det gå åt skogen i alla fall. Där har du grundtanken. 
Tankarna kan du inte styra, jag är ledsen, men du kommer aldrig kunna styra dem. Du får bara lära dig leva med dem helt enkelt. 
 
Det är omöjligt för mig att vänja mig vid tanken och acceptera ett liv utan en kärlekspartner. Det är liksom meningen med min existens, samtidigt som förbannelsen inte tillåter mig att ha någon. 
Trots den oerhörda smärtan av detta ständiga misslyckande så fortsätter jag; om och om igen. Bekräftelse är min drog, mitt syre mitt bränsle. Utan det fungerar inte jag. Därför måste jag utsätta mig själv för detta eviga sökandet. Det spelar egentligen ingen större roll från vem bekräftelsen kommer, så länge jag får känna för några sekunder att jag som kvinna och människa duger för en man. Detta resulterar inte sällan i "man tar vad man får"-karlar. Eftersom jag ändå inte har en tanke på att någon nånsin kommer stanna så tar man något som helt enkelt får duga så länge. Jag inbillar mig kärlek och suger ut det jag kan få, sedan tvärvänder jag. Känner mig som en vampyr.
 
Gud förbjude om jag nu blir kär på riktigt.
Enbart en enda gång tidigare i mitt liv har jag varit kär på allvar. Ingen fabrikerad kärlek som jag inbillat mig och hållt ut med. Ibland har jag varit osäker själv, eftersom det var så längesedan jag var kär på riktigt att jag glömt hur det ska kännas när det är verkligt. 
Gud förbjude, som sagt, men den känslan är tillbaka. Därav förtvivlan i början av det här inlägget (som spårat ur fullständigt). 
Jag är livrädd och vet inte hur jag skulle gå vidare ur en sådan separation igen. 
Allt jag vill är att vara bra nog åt honom, jag vill visa mig värdig. Men hur gör man det när man själv anser att man inte är luft värd?
 
Kram på er <3
#1 - - Sofi:

Det första du skriver lever jag också med, men jag är rädd för att träffa nån pågrund av det. Om du inte vet det så har jag med diagnostoserats med emotionell personlighetsstörning så mycket av de du skriver relaterar jag till 100% till. Kram på dig!!!

Svar: Det är så skönt när nån förstår! <3
lacrimosabloggen.se

#2 - - Anonym:

Hur mådde du innan allt det här, innan operationen osv?

Svar: Jag mådde mentalt precis lika dåligt som nu.
lacrimosabloggen.se

#3 - - Anonym:

Okej :( Jag själv tycker att du kändes mer lycklig då, hoppas du får den hjälp du behöver inom öppenvården, stor Kram

Svar: Vem är du?
lacrimosabloggen.se

Till top