Kropp, kropp & kropp.

TRIGGERVARNING: Jag vet att jag har bloggläsare med diverse ätstörningar. Ni bör inte läsa detta inlägg!
. . .
 
Terapikelar med katten, som i skrivande stund sitter jämte mig och kräver kärlek. Give and take.
Huvudet är fyllt med ett virrvarr av tankar och bekymmer. Har under några dagar nu försökt orientera mig i virrvarret, för att försöka hitta något konkret att skriva om här. Jag får dock erkänna mig besegrad; jag klarar inte av att greppa om tankarna just nu. Därför väljer jag att ta upp det uttjatade, men ack så ständigt aktuella ämnet "kroppskomplex".
 
Att jag har och alltid haft en ohälsosam relation till min egen kropp kan ju inte gått någon obemärkt förbi. Jag har ju flertalet gånger uttryckt min avsky och äckel jag känner inför min kropp.
Tvåårsdagen för min gastric bypassoperation närmar sig och jag vill passa på att belysa (kanske ännu en gång) hur samspelet mellan min nattsvarta kroppsuppfattning och självbild samspelar med min borderlineproblematik.
 
 
Det blir liksom extra påtagligt när man är ute i dejtingsvängen. Min standard på val av karl har höjts en aning i samband med min egen "kroppsmodifikation". Över 70 kilo lättare så förstår även jag nånstans innanför det tjocka skallbenet att jag nog antagligen finnes mer attraktiv för en lite bredare skara än tidigare. Åtminstone så länge jag får behålla kläderna på.... 
 
Ligger jag på rygg i sängen iklädd (exempelvis och för allas trevnad) underkläder, och ser ned över min kropp så ser jag följande:
Jag kan tydligt urskilja min bröstkorg, magen är insjunken och platt, om än lite degig. Höftbenen är framträdande och knäskålarna är inte längre fullt vadderade i fett. Allt det där jag alltid drömt om - MEN(!)
Vidgar jag blicken bara en liten aning så inser jag snart att det skinn som en gång huserat en stor mage och dess omfång har glidit ned och lagt sig som en bäddmadrass under mig. Likadant under rumpa och lår. Jag ligger bokstavligt talat och flyter ut över underlaget. Som en överjäst bulldeg på rymmen ur bunken. Dessutom är åderbråcken på benen mycket mer framträdande nu än tidigare. 
 
Mitt i detta kroppsförakt ska man då försöka göra sig till och träffa karlar, för kärlek, det kan jag inte leva utan, det har vi konstaterat i föregående inlägg. 
Inte nog med att man ska träffa karlar, utan karlarna som gjort anspråk har ju varit allt mer attraktiva i takt med att jag minskat i omfång. 
Hur lätt är det att intala sig själv att man är god nog åt en karl som (i mina ögon) är estetiskt perfekt? Inte särskilt kan jag tala om!
Utseenderelaterade komplimanger kan ibland göra mig rentav förargad. Typ "hur understår du dig att stå där och ljuga mig rätt upp i ansiktet?!".
Jag är verkligen inte mottaglig eller redo för att acceptera och respektera min kropp. 
Men någon gång kanske...

Kärlekskval i en sjuk hjärna.

Vet ni hur svårt det är för mig att handskas med det faktum att jag är så lätt utbytbar som "flickvänsmaterial". 
Att jag från början vet att jag varken har de kvaliteter eller det utseende som krävs för att jag ska kunna sitta någorlunda säkert hos en annan människa. Det låter martyraktigt och tramsigt, jag vet. 
Men i min värld så kan kärlek bara uppstå mellan två människor som så att säga "spelar i samma liga". Alltså, en snygg man som är stark, självsäker och mån om sitt yttre skulle aldrig nöja sig med en kvinna som är raka motsatsen. Aldrig! Sådant händer bara på amerikanska ungdomsfilmer. 
 
En vän sa till mig härom dagen att "alla tjejer verkar tro att de ska hitta världens mest perfekta man(...) och de vägrar nöja sig med något mindre".
Det är vad jag har gjort hela livet det; nöjt mig med mindre. Det har ju varit extremt lyckat hittills, not!
 
Det jag försöker säga är att gode gud vad jag bara vill vara bra nog för någon. 
Tänk att hitta någon som tycker att man är den mest fantastiska människan i världen och någon som tycker att man är det vackraste, snyggaste och mest fulländade denne sett.
Den mest fantastiska människan i världen kommer jag aldrig kunna bli med den problematik som råder. 
Estetiskt fulländad kommer jag aldrig ha råd att bli.
 
Därför står jag nu lite i valet och kvalet om jag ska välja att försöka acceptera tanken på att leva utan en man i mitt liv, eller om jag ska göra som jag gjort hela livet och helt enkelt nöja mig med någon som inte är "the man of my dreams" men som jag faktiskt kan få och som stannar med mig. 
 
Kram på er <3

Att leva med BPD/IPS.

Här ligger jag nu. I sängen. Gråter.
Jag har ångest som står mig upp i halsen över en verklighet som inte finns. Allt är fabrikerat i mitt eget störda huvud. Och trots att jag mycket väl vet att det jag inbillar mig inte är sant så reagerar jag på det som om så vore fallet.
 
Att vara kär och ha en emotionellt instabil personlighetsstörning är en förbannelse. Ett helvete på ren jävla svenska. 
 
Föreställ dig att du varje dag upplever känslan av att bli dumpad av den du älskar och avgudar, bara så, rätt upp och ned. 
Lägg på det faktum att du innerst inne vet om att du inte blir dumpad (än) men att du står i begrepp att bli det inom en snar framtid eftersom dina inbillade känslor tär på relationen. 
Du vet alltså att dina inbillade separationer kommer att bli verklighet, just på grund av dessa, så vad du än gör så kommer det gå åt skogen i alla fall. Där har du grundtanken. 
Tankarna kan du inte styra, jag är ledsen, men du kommer aldrig kunna styra dem. Du får bara lära dig leva med dem helt enkelt. 
 
Det är omöjligt för mig att vänja mig vid tanken och acceptera ett liv utan en kärlekspartner. Det är liksom meningen med min existens, samtidigt som förbannelsen inte tillåter mig att ha någon. 
Trots den oerhörda smärtan av detta ständiga misslyckande så fortsätter jag; om och om igen. Bekräftelse är min drog, mitt syre mitt bränsle. Utan det fungerar inte jag. Därför måste jag utsätta mig själv för detta eviga sökandet. Det spelar egentligen ingen större roll från vem bekräftelsen kommer, så länge jag får känna för några sekunder att jag som kvinna och människa duger för en man. Detta resulterar inte sällan i "man tar vad man får"-karlar. Eftersom jag ändå inte har en tanke på att någon nånsin kommer stanna så tar man något som helt enkelt får duga så länge. Jag inbillar mig kärlek och suger ut det jag kan få, sedan tvärvänder jag. Känner mig som en vampyr.
 
Gud förbjude om jag nu blir kär på riktigt.
Enbart en enda gång tidigare i mitt liv har jag varit kär på allvar. Ingen fabrikerad kärlek som jag inbillat mig och hållt ut med. Ibland har jag varit osäker själv, eftersom det var så längesedan jag var kär på riktigt att jag glömt hur det ska kännas när det är verkligt. 
Gud förbjude, som sagt, men den känslan är tillbaka. Därav förtvivlan i början av det här inlägget (som spårat ur fullständigt). 
Jag är livrädd och vet inte hur jag skulle gå vidare ur en sådan separation igen. 
Allt jag vill är att vara bra nog åt honom, jag vill visa mig värdig. Men hur gör man det när man själv anser att man inte är luft värd?
 
Kram på er <3
Till top