Låt människan vara!

Jag anstränger mig verkligen för att lära mig att vara en så normal människa som möjligt. Men när det kommer till kärlek och den typen av relationer kommer jag aldrig lyckas.
Jag har försökt och försökt nu ett par månader med den här karln, och jag frågar mig själv varför jag inte ger upp.
Jag har fått tydliga indikationer på att jag borde lämna honom ifred. Det är precis vad rösten i mitt huvud försöker övertala mig; låt människan vara!
Men jag antar att det är känslorna som gör att jag inte vet hur jag tar mig därifrån. 
Jag vill ju av hela min existens bara vara god nog för Honom.
 
Jag känner mig söndersliten, trasig, kluven och förvirrad. En del av mig förstår att jag måste vända om och gå därifrån, men en annan del av mig är fast där. Krampaktigt, skräckslaget och patetiskt fastklamrad vid min fiktionära verklighet av hopp.
 
Kram på er <3
Till top