Jag förtjänar det inte!

Jag begriper ingenting. Jag är stum av förundran...
Trots att jag beter mig som en paranoid, hysterisk, sinnesrubbad idiot så bemöter Han mig med ett oerhört lugn, respekt och kärlek. 
Jag känner mig så extremt oförtjänt av detta. Jag känner ett starkt behov av att straffa mig själv. 
 
Ja, idag har varit jävlig. Jag har legat begravd under täcken och kuddar i sängen hela dagen och tjutit mig högröd i ansiktet.
Anledningen till detta är så urbota fånig så jag kan faktiskt inte med att berätta mer ingående. Det jag kan säga är att det har att göra med min paranoia och min svåra rädsla för separationer och ensamhet.
 
Spontant och mer eller mindre akut fick jag packat mig iväg till Honom. Så fort jag fick höra att Han ville att jag kom dit så blev jag som förbytt. Tårkanalerna stängde, ångesten flög ut genom fönstret och oron likaså. 
Helt sjukt. Jag skäms så otroligt mycket. 
Nu ligger jag här, intill Honom medan Han sover.
Inte för en sekund har Han dömt mig eller tyckt att jag varit jobbig eller fånig. Bara konstaterat att min hjärna är dum. 
 
Jag förtjänar verkligen inte detta.
 
Kram på er <3
Till top