Det är de små sakerna som gör det.

Nu har det snart gått 1,5 år sedan operationen, och mitt liv är så mycket enklare att leva idag än det var då. Självklart är det lättare att röra sig, lättare att köpa kläder, diabetesen är latent och så vidare... Men! Det som har störst inverkan på mitt liv är de där små sakerna som jag kanske aldrig ens insåg var ett "tjockisproblem" förrän jag gick ned alla dessa kilo.
 
Exempel på problem som jag aldrig insåg var problem kan exempelvis vara avsaknaden av hungerkänsla. Konstigt det låter va? Låt mig förklara...
När jag var som störst, och anledningen till att jag blev så förgrymmat stor, var den att jag svalt mig själv hela dagarna för att sedan frossa loss på ett rejält skrovmål frampå kvällen. 
Jag var väldigt sällan hungrig. Sugen var jag däremot konstant. Jag var sugen på allt sådant som kroppen inte var i behov av. Min hjärna och dess belöningssystem skrek efter skräp, medan kroppen skrek efter näring och energi. Hjärnan, min söndermanipulerade missbrukarhjärna skrek givetvis högst.
Idag, när jag äter regelbundet 4-6 mål om dagen så är jag hungrig varje gång det börjar bli dags för nästa måltid. Dock är det inte min missbrukarhjärna som med ångest och under svåra plågor skriker efter socker eller fett. Numera är det hela min kropp som vänligt ber om att få tankas på med ny energi och nytt liv. 
Min kropp är avvänjd från att behöva lagra inför svältperioder. Den vet nu att den blir omhändertagen med jämna mellanrum, och känner sig trygg och tillfreds med det. 
Skräpmåltider förekommer fortfarande, men inte enbart, och inte på daglig basis.
 
Kram på er <3
 
 
Till top