Ursäkta, igen!

Jag tvingar mig själv att bryta tystnaden med ett nytt inlägg. 

De senaste veckorna har eländena avlöst varandra och jag har liksom känt mig som avlägsnad från min egen kropp. Det har hänt så oerhört mycket på en och samma gång att jag liksom upplevt livet som om det vore en film som spelades upp för mig. Jag känner knappt att jag varit med själv. "Det är chocken" säger man. 
För två helger sedan blossade jag upp i vad som misstänktes vara stressutslag. Hela kroppen vart knallröd och det kliade nåt djävulskt. Det blev akuten... för tredje gången den veckan.

Så ja, var det deppigt och eländigt innan så har jag nått ett nytt low nu. Därav har bloggen blivit fullkomligt bortglömd.

Jag finns kvar, och bloggen är inte nedlagd, absolut inte. Håll ut! Någon gång måste väl livet ändå ta en vändning, eller?

Kram på er <3

Till top