Jag är det värsta jag vet.

Har du någonsin känt ett sådant hat och sådan avsky för en människa att du mått fysiskt illa?

Har du någonsin tyckt så illa om en människa att du inte kan acceptera att dela planet med denne?
Har en människa någonsin gjort dig så förargad och besviken att du önskat livet ur denne?

Föreställ dig att den människan är du själv. 
Du kan aldrig enkelt välja en liten omväg bara för att slippa möta personen på gatan.
Du kan aldrig titta åt ett annat håll för att undvika personens blick. 
Hur du än bär dig åt så kommer människan du föraktar mest av allt i världen ständigt vara dig hack i häl. 
Du ser, du hör, du känner människans närhet under dygnets alla timmar. Du kan inte fly.
Du ser andra rygga tillbaka när du närmar dig. Du vill bara skaka av dig det där bihanget som är sammansvetsat med dig och visa att "detta är jag!". Men du tvingas stå till svars för den här människans handlingar, trots att du inte kan stå för dem. Trots att du inte alls förstår dem eller har kontroll över dem. Det blir ditt ansvar, din huvudvärk, ditt straff att bära.
Du blir ständigt påmind om att
Du är det värsta Du vet.

#1 - - Anonym:

Det är precis så jag känner, det är en kamp varje dag.

Till top