Ursäkta, igen!

Jag tvingar mig själv att bryta tystnaden med ett nytt inlägg. 

De senaste veckorna har eländena avlöst varandra och jag har liksom känt mig som avlägsnad från min egen kropp. Det har hänt så oerhört mycket på en och samma gång att jag liksom upplevt livet som om det vore en film som spelades upp för mig. Jag känner knappt att jag varit med själv. "Det är chocken" säger man. 
För två helger sedan blossade jag upp i vad som misstänktes vara stressutslag. Hela kroppen vart knallröd och det kliade nåt djävulskt. Det blev akuten... för tredje gången den veckan.

Så ja, var det deppigt och eländigt innan så har jag nått ett nytt low nu. Därav har bloggen blivit fullkomligt bortglömd.

Jag finns kvar, och bloggen är inte nedlagd, absolut inte. Håll ut! Någon gång måste väl livet ändå ta en vändning, eller?

Kram på er <3

Jag är det värsta jag vet.

Har du någonsin känt ett sådant hat och sådan avsky för en människa att du mått fysiskt illa?

Har du någonsin tyckt så illa om en människa att du inte kan acceptera att dela planet med denne?
Har en människa någonsin gjort dig så förargad och besviken att du önskat livet ur denne?

Föreställ dig att den människan är du själv. 
Du kan aldrig enkelt välja en liten omväg bara för att slippa möta personen på gatan.
Du kan aldrig titta åt ett annat håll för att undvika personens blick. 
Hur du än bär dig åt så kommer människan du föraktar mest av allt i världen ständigt vara dig hack i häl. 
Du ser, du hör, du känner människans närhet under dygnets alla timmar. Du kan inte fly.
Du ser andra rygga tillbaka när du närmar dig. Du vill bara skaka av dig det där bihanget som är sammansvetsat med dig och visa att "detta är jag!". Men du tvingas stå till svars för den här människans handlingar, trots att du inte kan stå för dem. Trots att du inte alls förstår dem eller har kontroll över dem. Det blir ditt ansvar, din huvudvärk, ditt straff att bära.
Du blir ständigt påmind om att
Du är det värsta Du vet.

Paranoia.

Idag rusar tankarna något förfärligt.
Jag vaknade vid 05-tiden imorse med ångest upp till halsen. Det blev inte bättre av ett tråkigt sms senare som egentligen bara bekräftade mina farhågor. Detta resulterade i att jag grät hela morgonen och ligger FORTFARANDE i sängen.
Jag greppar efter halmstrån men finner absolut inte någon motivering till att kliva upp innan min tvättid kl. 18:00.
Jag orkar egentligen inte, men det kan inte skjutas på längre nu.
Dessutom kanske det kan få mig att fokusera på nånting annat än rösten i mitt huvud några minuter emellanåt.

Kram på er <3

Till top