Depression - ett riktigt handikapp.

Jag har blivit sämst på att hantera stress och press. 
Jag har lite att fixa med idag innan helgen, innan sambon kommer hem från jobbet idag till och med. Det är som sagt lite jag har att fixa med. Lite plock och lättare städ hemma, men jag får ingenting gjort. Det låser sig fullständigt och jag får ångest. Jag orkar bara inte!
Ännu en gång måste jag skamset krypa till korset och förklara mig med orden "jag orkade inte". Ord som skulle få vem som helst att tycka att jag bara är lat. Men det finns en avsaknad av ork som inte liknar det man kan känna efter en arbetsdag, eller ett träningspass. Den här känslan är överväldigande, förlamande och ångestladdad så in i norden.
Jag fick nästan gråtandes tvinga in mig själv i duschen i morse. Bara en sån sak. Hygienen som är så oerhört viktig för mig. Jag som överkonsumerar desinfiseringsartiklar och har olika rengöringsprodukter för varje centimeter av kroppen. 

Hela tiden föreställer jag mig min psykolog som pushar mig att gå emot ångesten. Jag försöker verkligen, och denna gången vann jag, men till på köpet rasade resten av dagen ihop framför mig.
Spillrorna gör det svårt att ta sig fram, svårt att se och jag sluter hellre in mig i min trygga bubbla än trevar fram i blindhet. Dammet kommer lätta så småningom, då vågar jag kika ut igen och har jag då riktigt tur så blir jag välkomnad av solens strålar. 

Kram på er <3

#1 - - Sofi:

Känner igen det där :( det är verkligen handikappande. Styrkekramar i massor och du, du tog dig iallafall en dusch :) det är ett steg åt rätt håll idag :

#2 - - Anonymisen:

Åh vad hemskt att jag känner igen mig i precis vartevigaste ett ord... Så sant som du skriver! En förlamande trötthet som inte går att förklara.. Jag måste också tvinga mig i duschen, att tvätta håret måste jag ibland göra sittandes... Så otroligt tungt du har det! Lider med dig! Du finns dagligen i mina tankar, jag önskar så innerligt att du skulle få det lättare<3

Till top