Begravning.

Nu är jag i Strömstad igen, hos mor och far. 
Idag var det begravning, vilket är mindre roligt förstås. Det var väldigt fint, väldigt personligt, enkelt och stilrent. 
Sorgeprocessen kommer fortsätta, men det var ett fint sista farväl.
Det är så overkligt med begravningar. Jag har så svårt att ta till mig att i kistan framför mig ligger den person jag hållt så kär, har så fina minnen tillsammans med och som jag såg ta sitt sista andetag för inte alls längesen.
Vila i frid <3

I övrigt får jag se vad helgen har att erbjuda. Hoppas på att få träffa mina strömstadsväninnor. För visst har jag väl kommit upp i åldern då det börjar kännas corny att kalla sina tjejkompisar för just kompisar? Det känns i alla fall så. 

Min bror upplyste mig om en rolig sak nu idag när vi skulle knö in oss 5 pers i bilen till kyrkan.
- "Jag sitter fram för du är ju inte störst i familjen längre, Louise".
Vi kom fram till att jag väger 4 kilo mindre än min bror. Då är jag ändå snäppet längre än honom dessutom.  Detta har aldrig någonsin inträffat under vår livstid. Aldrig!

Kram på er <3

#1 - - Linda:

det är alltid svårt att säga farväll till de man älskar. jag hade svårt för att de skulle ta bort kistan med min mormor i, då bröt jag ihop:/

#2 - - Mathias :

Coolt att du numera platsar i baksätet ✌

Till top