Begravning.

Nu är jag i Strömstad igen, hos mor och far. 
Idag var det begravning, vilket är mindre roligt förstås. Det var väldigt fint, väldigt personligt, enkelt och stilrent. 
Sorgeprocessen kommer fortsätta, men det var ett fint sista farväl.
Det är så overkligt med begravningar. Jag har så svårt att ta till mig att i kistan framför mig ligger den person jag hållt så kär, har så fina minnen tillsammans med och som jag såg ta sitt sista andetag för inte alls längesen.
Vila i frid <3

I övrigt får jag se vad helgen har att erbjuda. Hoppas på att få träffa mina strömstadsväninnor. För visst har jag väl kommit upp i åldern då det börjar kännas corny att kalla sina tjejkompisar för just kompisar? Det känns i alla fall så. 

Min bror upplyste mig om en rolig sak nu idag när vi skulle knö in oss 5 pers i bilen till kyrkan.
- "Jag sitter fram för du är ju inte störst i familjen längre, Louise".
Vi kom fram till att jag väger 4 kilo mindre än min bror. Då är jag ändå snäppet längre än honom dessutom.  Detta har aldrig någonsin inträffat under vår livstid. Aldrig!

Kram på er <3

Snabbuppdatering.

Det har varit väldigt mycket nu. 
Har blivit sjukskriven 50% men har dock lite svårt att se hur det ska fungera. 
Fått en ny medicin utskriven som jag ska prova första gången idag. Inte hunnit hämta ut dem innan. De ska kompletera mina antidepressiva och hjälpa till med sömnen. Jag hoppas innerligt på att detta ska göra susen. 

Jobbade min första dag idag, det vart hektiskt då det var mycket som hände på en och samma gång. Jag tog mig trots detta igenom dagen med livet i behåll. 

Hemma är det ett enda renoveringskaos och sådär halvkul att komma hem till. Men på onsdag ska det (förhoppningsvis) vara färdigt. För tillfället står hela bohaget i vardagsrummet och tar plats. Ska bli så gott när allt är färdigt så att jag kan få lite sinnesfrid. 

På torsdag åker jag upp till Strömstad. Jag ska på begravning på fredag nämligen. Som sagt så är det mycket som hänt det senaste och jag har då bland annat förlorat någon mycket kär i min omgivning, så på fredag blir det ett sista farväl. Det är min andra begravning och min första i vuxen ålder. Känns jobbigt, jag är extremt dålig på avsked. 

Så det var en liten snabb uppdatering.
Nu ska jag knapra i mig mina piller och gå till sängs tänkte jag. Sjukt trött!

Kram på er <3

Identity crises!

Det är svårt det här med identiteten. 
Hela mitt liv har jag identifierats med min kroppshydda. Inte bara av mig själv, utan också av andra. 
- "Ja, men ni vet Louise. Hon den kraftiga".
Kraftig. Det är ett ord jag alltid tyckt varit väldigt obehagligt. Det är ett sådant uppenbart sätt att för utomstående försöka kringgå fakta. 
Använd hellre ordet överviktig om ni försöker vara PK. Personligen föredrar jag faktiskt att bli kallad tjock om jag skall beskrivas enligt utseende. 
Nu talar jag bara för mig själv, alla är olika känsliga. 

Det var först år 2014 som jag började acceptera att min fetma inte längre gick att förtränga. Den blev så påtaglig att jag började prata om den mer öppet. Började kalla mig själv för fet inför andra, valde att säga "den där tröjan är ingen idé att jag ens tittar på, jag är för fet för den ändå" istället för att förneka och bara fly. 
Det var nog mycket av de här insikterna som ledde till att jag valde att genomgå en gastric bypassoperation. 
Det var liksom en insikt där jag kände att jag var så fet att jag inte ens orkade låtsas mer. Inte för att jag nånsin, för en sekund, låtsats att jag skulle vara smal eller som "alla andra". Nej, nej!
Jag låtsades bara att jag inte var fullt så stor som jag var. Det gick så långt att jag till slut trodde på det själv. 
Till den där dagen då jag vaknade upp och verkligheten kom ikapp mig; jag var ju för fan grotesk!
Vet inte hur många gånger jag använt det ordet i bloggen så här långt, grotesk, men det är den absolut bästa beskrivningen över hur jag kände över min kropp. Jag äcklades något fruktansvärt. Tidigare hade jag "bara" avskytt och hatat den, men nu blev jag uppriktigt äcklad. Jag kände plötsligt inte igen tjejen i spegelbilden. 
- "Hur kunde det bli såhär?!"
Det har jag frågat mig så himla många gånger! Särskilt nu i efterhand. 

Ni förstår säkert att steget från att vara sjukligt fet till, som jag är nu, snart normalviktig är enormt. Det är inte konstigt att huvudet inte hinner med riktigt. Det tar tid att hitta sig själv när allt man nånsin varit är fet.
Det slog mig för en stund sedan att jag i dagsläget gått över till att identifiera mig själv som gbp-opererad. Jag hoppas dock att med tiden kunna identifiera mig med den person jag är. En vacker dag så. 
Nyopererad.
Klarar nätt och jämt av att se de här bilderna. Äckligt! Äckligt! Äckligt!


Hopp om livet!

Kram på er <3
Till top