Du har också ansvar för andras liv!

Trots min viktnedgång och andras komplimanger och positiva kommentarer, så ser jag samma person i spegeln varje dag. 
Jag ser den feta, äckliga och odugliga Louise jag varit hela mitt liv. 
Jag ser den Louise som alltid fått ta skit för sin övervikt. Glåpord har flugit genom luften som ohyra. Skillnaden är att ohyra går att vifta bort, fly ifrån. De ger en inte men för livet och får en inte att vilja kräkas av skam. Trots att denna verbala mobbning pågått i över 20 år har jag aldrig vant mig. Aldrig kunnat acceptera att människor kan vara så grymma. Varje ord vid varje tillfälle har mitt hjärta stannat och det som borde yttrat sig som ilska över personens dåliga omdöme har istället vänt sig mot mig själv i form av hat. Jag har verkligen hatat mig själv, så till den milda grad att psykvården fått rädda mitt liv.
Mina extrakilon har aldrig varit min tyngsta börda. Det har varit smärtan jag burit på under så lång tid. Som vuxit och vuxit och som jag låtit ta så mycket utrymme inom mig som den behövt. 
Jag har samlat och sorterat era glåpord efter årgång och miljö: skola vs. vardagen.
Jag har alltid känt mig som en vandrande freakshow, öppen för allmänheten och med gratis inträde. Varsågod att skratta och håna, det är därför jag finns.

Jag jobbar än idag med självförtroende och självkänsla. Det går oerhört fort att bryta ned och är oerhört svårt att jobba upp igen.
Om folk bara visste all skit jag varit med om utöver mobbningen så hade inte ens den kaxigaste 10-åringen kunnat med att säga något. Man hade kunnat göra en prisbelönt film på mitt liv.
Så gäller även de flesta andra, unga individer. Tänk om folk kunde ha i åtanke att alla inte står så jäkla stadigt på jorden och att det inte behöver krävas mycket mer än ett "fetto!" för att personen ska falla omkull. 
Detta är varför vi kan läsa om barn som tar steget att avsluta sina liv. 

Kram på er <3

Till top