Du har också ansvar för andras liv!

Trots min viktnedgång och andras komplimanger och positiva kommentarer, så ser jag samma person i spegeln varje dag. 
Jag ser den feta, äckliga och odugliga Louise jag varit hela mitt liv. 
Jag ser den Louise som alltid fått ta skit för sin övervikt. Glåpord har flugit genom luften som ohyra. Skillnaden är att ohyra går att vifta bort, fly ifrån. De ger en inte men för livet och får en inte att vilja kräkas av skam. Trots att denna verbala mobbning pågått i över 20 år har jag aldrig vant mig. Aldrig kunnat acceptera att människor kan vara så grymma. Varje ord vid varje tillfälle har mitt hjärta stannat och det som borde yttrat sig som ilska över personens dåliga omdöme har istället vänt sig mot mig själv i form av hat. Jag har verkligen hatat mig själv, så till den milda grad att psykvården fått rädda mitt liv.
Mina extrakilon har aldrig varit min tyngsta börda. Det har varit smärtan jag burit på under så lång tid. Som vuxit och vuxit och som jag låtit ta så mycket utrymme inom mig som den behövt. 
Jag har samlat och sorterat era glåpord efter årgång och miljö: skola vs. vardagen.
Jag har alltid känt mig som en vandrande freakshow, öppen för allmänheten och med gratis inträde. Varsågod att skratta och håna, det är därför jag finns.

Jag jobbar än idag med självförtroende och självkänsla. Det går oerhört fort att bryta ned och är oerhört svårt att jobba upp igen.
Om folk bara visste all skit jag varit med om utöver mobbningen så hade inte ens den kaxigaste 10-åringen kunnat med att säga något. Man hade kunnat göra en prisbelönt film på mitt liv.
Så gäller även de flesta andra, unga individer. Tänk om folk kunde ha i åtanke att alla inte står så jäkla stadigt på jorden och att det inte behöver krävas mycket mer än ett "fetto!" för att personen ska falla omkull. 
Detta är varför vi kan läsa om barn som tar steget att avsluta sina liv. 

Kram på er <3

Arbetsträning, dag 1.

Ja, då har jag varit på jobbet och arbetstränat min första dag. 
Morgonen var extremt ångestfylld och jag ville egentligen bara kräkas, tror dock den funktionen gått förlorad i samband med operationen. 
Gjorde mig i ordning, trugade i mig någon deciliter hallonkvarg (superbra mot illamående, not!) och sedan iväg till bussen. Bussen var fyllt med folk till bredden som vanligt. 
Fick hoppa av första bussen en hållplats tidigare än jag brukar, behövde syre!
Som tur är visste jag med mig att spårvagnen jag skulle byta till även den passerade denna hållplats. 
Syre och cigg för att lugna nerverna blev det. Spårvagnen kom och där fick jag sittplats. Skönt det, annars hade jag förmodligen tuppat av. 
Brunnsparken, Kungsportsplatsen och Avenyn gled förbi på utsidan fönstret. Jag njöt när jag beskådade denna vackra stad. Allt började genast kännas lite bättre, och när jag klev av spårvagnen vid jobbet kände jag mig hoppfull. 
Dagen flöt på bra, för mig i alla fall. Dåligt samvete gentemot min kollega dock, för som vanligt kände jag mig otillräcklig. Det är en känsla jag alltid bär med mig på jobbet. Att jag aldrig gör vad andra förväntar sig av mig, jag vet inte. Jag hoppas det bara är en känsla, för nog gör jag så gott jag kan. 

Jag har idag fått kallelse till kirurgmottagningen i augusti. 
Prover ska tas - det bästa jag vet! Suck!
Ska bli intressant och se hur värdena är.

Kram på er <3

Det brinner! Det brinner! ...igen.

Jag funderar lite på vad jag ska skriva på mitt sömnschema efter nattens bravader.
Insomningen blev ganska abrupt avbruten av följande...

Midnattsbrasa på Hisingen kallar jag detta verk.

Branden startade mellan 01-02 nån gång, sambon var den första att larma.
Sedan var civilpolis och brandkår här på två röda. 
Sista gången jag kollade på klockan när jag lagt mig igen så var hon 04:30, och inte somnade jag bums heller. Vaknade gjorde jag vid 09 och är svintrött. Precis vad jag behöver nu när jag ska börja arbetsträna imorgon.
Gud hjälpe mig!

Kram på er <3
Till top