Glaset & Hammaren

Nu tänkte jag försöka ta och förklara en gång för alla hur mitt känsloliv fungerar, eller åtminstone hur jag upplever det, och varför jag önskar bli utredd för BPD.

Okej...
Välj en känsla som skänker dig värme, hopp och lycka.
Ta den känslan och vrid upp den med 500% ungefär, tills dess att känslan är på gränsen till hanterbar. Låt glaset nästan rinna över. 
Nu står du där på allra högsta toppen och vippar. Du balanserar och kämpar för ditt liv för att hålla dig kvar. Du vill ju inte falla ned i avgrunden. Där är så djupt att du aldrig kommer kunna urskilja en botten. 

Ta känslan igen. Föreställ dig att den är det här rågade glaset framför dig. Allt som betyder något för dig just i detta nu finns i det här glaset. Alla minnen som betyder nåt just nu, alla personer i ditt liv som du inte kan klara dig utan, alla värmande ord, alla vackra syner samt en stor del av dig själv. Fullproppat, superviktigt och på gränsen till hanterbart som sagt. 
Glaset står precis framför dig, du kan beundra och ta på det. Försiktigt!

Men så plötsligt, innan du ens hinner blinka, så krossas glaset, hela din existens, under en jättelik hammare.
Det är inte någon som vill jävlas med dig, det är inte någon som gjort ett fel eller begått ett misstag. Hammaren är du själv.
Glaset symboliserade allt gott i ditt liv just nu, eller hur? Hammaren i sin tur symboliserar allt det onda. Den symboliserar din självkänsla, din osäkerhet och tveksamhet. Den symboliserar rädslan och paniken i att förlora innehållet i glaset. 
Glaset är redan fullt. Fylls det på med mer så svämmar det över och du får samma effekt som hammarens hänsynslösa kross. Konsten är att behålla innehållet i glaset. 
Hammaren däremot, den kan växa sig hur stor och tung som helst. Till slut väger hammaren så pass mycket mer än glaset att du helt enkelt förgör dig själv i ren och skär förtvivlan över att inte längre kunna hantera dina känslor. 

En normal person fyller aldrig sitt glas så rågat att man måste passa det ständigt för att det inte ska rinna över. En normal person låter sig inte förslavas av sina egna känslor, utan har det i sig sedan födseln att kunna fördela gott och ont på ett hanterbart och hälsosamt sätt. 

Detta kan inte jag. Jag har ingen kontroll över hur mina känslor flödar. Det är alltid allt eller inget.
Detta tär på mig och alla relationer i mitt liv. Ingen tycks orka, vilja eller kunna förstå den här ständiga kampen som pågår inombords dagligen. Jag kan inte ens räkna på mina 10 fingrar hur många personer i mitt liv jag förlorat på grund utav att min sjukdom varit för påfrestande. 

Varför kan jag inte drabbas av en fysiskt visuell sjukdom istället så att folk kunde se att detta inte är jag, utan sjukdomen.

Kram på er <3
#1 - - Ann:

Jävligt bra beskrivet. Jag är ju ingen läkare eller expert men nog låter det väldigt mycket BPD

Svar: Tack för din kommentar!
Ja, visst gör det? Vet att det inte är något som går att bota eller ens lindra något större med rätt medicinering, men det hade varit en befrielse att få veta vad felet är.
Kram
lacrimosabloggen.se

#2 - - Josefine Sandqvist:

Så bra förklarat! Har en kompis som har utredd BPD och det här låter väldigt mycket som henne. Kan kanske till och med fråga henne om hon känner igen sig i det du skriver?

Svar: Det får du gärna göra :) alla typer av bekräftande är välkommet!
Kram på dig ❤️
lacrimosabloggen.se

Till top