Karlstad.

Vaknade kl 04:00 igår av att inte kunna andas. Satte mig upp i sängen och kände hur luftvägarna var ordentligt blockerade. Förkylningen från helvetet har kommit!
Alltid lagom till att jag har planer och äntligen tänkt få ha lite trevligt. 
Jag tänkte både 1 och 7 gånger på om jag skulle orka åka med till Karlstad, men så kurerade jag mig med allt jag kunde hitta och komma på och så satte vi oss alla i bilen - ingen återvändo nu!
Det gick bra, vi hade trevligt. 
Vi åkte tidigare för att hinna lite sightseeing i förfädernas fotspår samt att vissa i sällskapet ville hinna gå på mellandagsrean.
Hammarö kyrka. Här ligger gammelfarmor och gammelfarfar begravda. 

Efter en del flängande landade vi hemma i brorsans och hans damas lägenhet. Där fick jag kurera mig igen och ladda batterierna till resans höjdpunkt. Även om nu matchen slutade med förlust så var det en härlig dag, och skönt att komma iväg lite. 

Nu är klockan 15:30, nyårsafton och jag har ännu inte förmått mig att gå upp och göra mig i ordning. Har varit uppe i omgångar sedan 8-tiden men har sovit däremellan. Riktigt risig idag!
Jag älskar dock nyår och tänker därför pallra mig upp och försöka göra mig lite nyårsfin. 

Gott nytt år!
Kram på er <3

Lemmy, my Lemmy <3

Dagen börjar ju inget vidare när morgonlektyren bjuder på dödsbesked. 
Lemmy Kilmister - frontman, sångare och bassist i legendariska Motörhead är död. King of Rock 'n Roll!
Är så glad att jag för mindre än en månad sedan fick chansen att äntligen se honom live. Saknaden är stor!

För att försöka att inte gräva ned mig fullkomligt i sorgen så byter jag ämne...

Idag styr jag kosan upp till Strömstad. Ska åka med far min till Karlstad och se på hockey imorgon. Ser oerhört mycket fram emot detta. 
Sitter i lägenheten i stan just nu och väntar på att klockan ska gå.
Tog farväl av Honom i morse, kändes inte riktigt så överväldigande tungt som jag trodde det skulle göra. Jag har ju lite svårt för att hantera "separationer" även om det bara är för en kortare tid (förhoppningsvis).
Fråga mig däremot om 30 minuter igen så ligger jag kanske och gråter ögonen ur mig nånstans. Det pendlar liksom så fort. Mycket därför att jag inte alls vet hur det ser ut när jag kommer tillbaka till Göteborg igen.
Nog om det...
Jag ska hur som helst fira in mitt nya år i Strömstad. Även om 2015 började bra med min operation och så vidare, så har 2015 varit ett helvetiskt år. Därför välkomnar jag 2016 med öppna armar!
Nu kör vi!

Kram på er <3

Glaset & Hammaren

Nu tänkte jag försöka ta och förklara en gång för alla hur mitt känsloliv fungerar, eller åtminstone hur jag upplever det, och varför jag önskar bli utredd för BPD.

Okej...
Välj en känsla som skänker dig värme, hopp och lycka.
Ta den känslan och vrid upp den med 500% ungefär, tills dess att känslan är på gränsen till hanterbar. Låt glaset nästan rinna över. 
Nu står du där på allra högsta toppen och vippar. Du balanserar och kämpar för ditt liv för att hålla dig kvar. Du vill ju inte falla ned i avgrunden. Där är så djupt att du aldrig kommer kunna urskilja en botten. 

Ta känslan igen. Föreställ dig att den är det här rågade glaset framför dig. Allt som betyder något för dig just i detta nu finns i det här glaset. Alla minnen som betyder nåt just nu, alla personer i ditt liv som du inte kan klara dig utan, alla värmande ord, alla vackra syner samt en stor del av dig själv. Fullproppat, superviktigt och på gränsen till hanterbart som sagt. 
Glaset står precis framför dig, du kan beundra och ta på det. Försiktigt!

Men så plötsligt, innan du ens hinner blinka, så krossas glaset, hela din existens, under en jättelik hammare.
Det är inte någon som vill jävlas med dig, det är inte någon som gjort ett fel eller begått ett misstag. Hammaren är du själv.
Glaset symboliserade allt gott i ditt liv just nu, eller hur? Hammaren i sin tur symboliserar allt det onda. Den symboliserar din självkänsla, din osäkerhet och tveksamhet. Den symboliserar rädslan och paniken i att förlora innehållet i glaset. 
Glaset är redan fullt. Fylls det på med mer så svämmar det över och du får samma effekt som hammarens hänsynslösa kross. Konsten är att behålla innehållet i glaset. 
Hammaren däremot, den kan växa sig hur stor och tung som helst. Till slut väger hammaren så pass mycket mer än glaset att du helt enkelt förgör dig själv i ren och skär förtvivlan över att inte längre kunna hantera dina känslor. 

En normal person fyller aldrig sitt glas så rågat att man måste passa det ständigt för att det inte ska rinna över. En normal person låter sig inte förslavas av sina egna känslor, utan har det i sig sedan födseln att kunna fördela gott och ont på ett hanterbart och hälsosamt sätt. 

Detta kan inte jag. Jag har ingen kontroll över hur mina känslor flödar. Det är alltid allt eller inget.
Detta tär på mig och alla relationer i mitt liv. Ingen tycks orka, vilja eller kunna förstå den här ständiga kampen som pågår inombords dagligen. Jag kan inte ens räkna på mina 10 fingrar hur många personer i mitt liv jag förlorat på grund utav att min sjukdom varit för påfrestande. 

Varför kan jag inte drabbas av en fysiskt visuell sjukdom istället så att folk kunde se att detta inte är jag, utan sjukdomen.

Kram på er <3
Till top