Öppet brev till min personlighetsstörning.

Kära borderline!
 
Jag skulle uppskatta om du kunde ta och lugna ned dig lite. Du har en tendens att spinna iväg och tappa greppet om verkligheten på ett sätt som gör mitt liv (och andras) väldigt besvärligt. När du får för dig att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är så gör du mig mycket förvirrad och ofta förtvivlad. Många gånger orsakar du faktiskt sådan smärta att jag inte vill leva mer. Helt i onödan!
 
Du skrämmer mig och får mig att frukta saker som inte existerar, du övertygar mig och tutar i mig saker som inte alls stämmer. Du tillåter mig inte att lita på människor, du låter mig inte lita på mig själv och du låter mig inte njuta när jag borde.
 
Tack vare dig, borderline, har jag förlorat väldigt mycket och väldigt många i mitt liv som betytt någonting. Tack vare dig lever jag i ständig oro och rentav skräck inför livets alla åtaganden. 
Tack vare dig har jag tagit fruktansvärt dumma och självdestruktiva beslut genom åren. Du har sänkt mig fullständigt och just nu, i skrivande stund, känner jag en oerhörd bitterhet gentemot dig för att du inte låter mig njuta av och älskas fullt ut av min pojkvän. 
Det spelar ingen roll hur mycket han försöker nå fram med sin kärlek till mig, du slår den ifrån mig och säger åt mig att inte lyssna. Att han ändå snart kommer lämna mig och att jag inte ska ha några förhoppningar. 
 
Så kära borderline.
Snälla flytta ut ur mitt huvud.
Lämna mig ifred.
 
 
Med vänlig hälsning,
Louise, hyresvärd.

Vändningen.

Nu har det varit några ruskigt negativa och mörka inlägg det senaste. Med all rätt, det har varit så fruktansvärt jobbigt och jag sov i princip ingenting på två dygn. 
 
Igår åkte jag hem till killen för att träffa honom igen efter 9 dagar ifrån varandra. Gud vad patetiskt det känns att skriva ut antalet dagar, det är ju egentligen ingenting. Men efter helgen som var så fanns det ingenting i världen jag var i större behov av än just Honom. 
Efter en otroligt mysig natt i Hans famn har jag nu laddat på med livslust igen.
 
Detta eviga svängandet är en pärs. För mig och folk i min närhet. Man vet aldrig var man har mig och det är svårt för mig att planera saker. Särskilt då det kräver av mig att vara social på något sätt. 
 
Nu tänker jag i alla fall passa på att njuta av mitt välmående, för snart tar det vändning igen. 
 
Kram på er <3

Becksvart.

Är inne i en väldigt mörk period just nu. 
Bare with me. 
Jag har konstant ångest. Den går inte ens över när jag sover utan mardrömmarna avlöser varandra och jag vaknar stup i kvarten med ångest upp över öronen. Den finns där när jag somnar och den finns där när jag vaknar. 
Jag har ont i bröstet och i magen, jag är sjukt trött och har minskad aptit.
Ingenting gör mig glad men minsta inbillade negativitet slår omkull benen på mig gång på gång. Blåslagen och utmattad. 
 
Jag är fullkomligt överväldigad av en känsla av att vara övergiven. Jag känner det som att mitt existensvärde är lika med noll. 
Att jag är världens sämsta vän, flickvän, dotter, syster. Jag är övertygad om att alla skäms över mig och att folk enbart offrar sig när de umgås med mig.
 
Detta har gjort att jag tagit ett rejält kliv tillbaka. Jag vill inte för allt i världen vara i vägen eller en belastning för någon. Jag vet själv hur jobbig jag kan vara att ha i närheten.
Jag drar mig undan från dem som betyder mest för att undvika att de ska behöva nå den gränsen där de själva måste säga ifrån. Dessutom skulle jag inte klara av att bli avvisad av mina kära, så jag väljer att avvisa mig själv. 
 
Kram på er <3
Till top