2 år som GBP-opererad!

Idag, den 16:e februari för två år sedan, kl. 09:57 skrev jag följande i bloggen:
 
"Ligger på en hård brits på något som liknar ett litet kontor. Jag står näst på tur efter en pågående operation. Nerverna håller sig fortfarande i schack".
 
Detta är ett utdrag ur mitt sista inlägg innan operationen. Nästa inlägg kommer vid 20:00 på kvällen. Operationen har gått bra och jag mår bra men är öm.
Heffaklump!
 
Idag har det alltså gått två år sedan min gastric bypassoperation, vilket är lite av en milstolpe för oss opererade. Det är först nu kroppen har hunnit normalisera och stabilisera sig. Det är nu det inte är helt ovanligt med att eventuellt gå upp lite av den vikt man förlorat igen. Man har sagt att efter två år är det normalt att gå upp nån viss procent av sin viktnedgång igen. Minns dock inte hur stor procenten var. 
Jag är så oerhört glad att jag kunnat gå ned över 70kg, så jag skulle bli fullkomligt bedrövad om jag skulle gå upp över 80kg igen. Så länge jag stannar där under så har jag inget att klaga på. 
Evigt tacksam tjej...
 
För er som inte följt med från början får gärna söka i "Arkiv" och gå tillbaka till starten 2015 då bloggen var en renodlad gbp-blogg.
Jag bloggar från mobil och kan tyvärr därför inte lägga in länkar.
 
Kram på er <3

Låt människan vara!

Jag anstränger mig verkligen för att lära mig att vara en så normal människa som möjligt. Men när det kommer till kärlek och den typen av relationer kommer jag aldrig lyckas.
Jag har försökt och försökt nu ett par månader med den här karln, och jag frågar mig själv varför jag inte ger upp.
Jag har fått tydliga indikationer på att jag borde lämna honom ifred. Det är precis vad rösten i mitt huvud försöker övertala mig; låt människan vara!
Men jag antar att det är känslorna som gör att jag inte vet hur jag tar mig därifrån. 
Jag vill ju av hela min existens bara vara god nog för Honom.
 
Jag känner mig söndersliten, trasig, kluven och förvirrad. En del av mig förstår att jag måste vända om och gå därifrån, men en annan del av mig är fast där. Krampaktigt, skräckslaget och patetiskt fastklamrad vid min fiktionära verklighet av hopp.
 
Kram på er <3

Jag förtjänar det inte!

Jag begriper ingenting. Jag är stum av förundran...
Trots att jag beter mig som en paranoid, hysterisk, sinnesrubbad idiot så bemöter Han mig med ett oerhört lugn, respekt och kärlek. 
Jag känner mig så extremt oförtjänt av detta. Jag känner ett starkt behov av att straffa mig själv. 
 
Ja, idag har varit jävlig. Jag har legat begravd under täcken och kuddar i sängen hela dagen och tjutit mig högröd i ansiktet.
Anledningen till detta är så urbota fånig så jag kan faktiskt inte med att berätta mer ingående. Det jag kan säga är att det har att göra med min paranoia och min svåra rädsla för separationer och ensamhet.
 
Spontant och mer eller mindre akut fick jag packat mig iväg till Honom. Så fort jag fick höra att Han ville att jag kom dit så blev jag som förbytt. Tårkanalerna stängde, ångesten flög ut genom fönstret och oron likaså. 
Helt sjukt. Jag skäms så otroligt mycket. 
Nu ligger jag här, intill Honom medan Han sover.
Inte för en sekund har Han dömt mig eller tyckt att jag varit jobbig eller fånig. Bara konstaterat att min hjärna är dum. 
 
Jag förtjänar verkligen inte detta.
 
Kram på er <3
Till top