Komprimerad tjockis.

Torsdag morgon.
Klockan är i skrivande stund 06:30 och jag har redan legat vaken ett par timmar, som vanligt.
Jag ligger hemma hos killen och det är bara jag och mössen vakna. Ligger och lyssnar på hur de röjer omkring i väggarna här.

Hade en helt underbart avlopplande myskväll igår, med soffhäng rakt igenom.

Bortskämd med mat blev jag visst också.

Apropå absolut ingenting: igår innan jag åkte hit fick jag för mig att dra på mig en klänning som jag köpt men som bara blivit hängande i garderoben i x antal månader nu.
Jag känner mig inte alls bekväm i den rent mentalt. Det är ju definitivt inte en klänning jag skulle pressat ned mig i innan operationen kan jag lova! Nej, gode gud!

Viva la GBP!

Den har en korsettsnörning längs ryggen och lyckas till och med åstadkomma en klyfta av mina sargade bröst. Jag älskar den!
Det får nog bli "den lilla svarta" på nyår. Som en utmaning och det perfekta "bite my ass"-avslutet på året!

Kommentera gärna i bloggen
men glöm inte att signera med
namn så jag vet vem det är.

Kram på er <3

Paranoia.

Idag rusar tankarna något förfärligt.
Jag vaknade vid 05-tiden imorse med ångest upp till halsen. Det blev inte bättre av ett tråkigt sms senare som egentligen bara bekräftade mina farhågor. Detta resulterade i att jag grät hela morgonen och ligger FORTFARANDE i sängen.
Jag greppar efter halmstrån men finner absolut inte någon motivering till att kliva upp innan min tvättid kl. 18:00.
Jag orkar egentligen inte, men det kan inte skjutas på längre nu.
Dessutom kanske det kan få mig att fokusera på nånting annat än rösten i mitt huvud några minuter emellanåt.

Kram på er <3

Borderline love!

Det har hänt en hel massa den senaste veckan. Det har varit väldigt känslomässigt, rörigt och förvirrat i mitt lilla huvud kan jag säga.

Jag kan meddela att fick den här killen jag berättat om att jag har träffat ett tag.
När vi skildes åt härom dagen så uttryckte han att det var mig han ville ha, och jag höll på att krevera!
Jag blev så chockad att jag frågade och dubbelkollade med honom två-tre gånger om han menade allvar.
Med det bekräftat bar mig en euforisk lycka alla 30 meter från parkeringen där han släppt av mig och upp till lägenheten där jag bor. Jag nästan skuttade fram.

Så fort jag kom in däremot så började hjärnan spöka.
"Du blir lämnad vilken dag som helst. Det förstår du väl att han inte menar allvar? Han leker med dig. Du kommer göra bort dig. Du äcklar honom. Du kan aldrig nånsin ge honom det han vill ha!"
Ungefär så talar rösten i huvudet till mig, konstant. Vilket gör mig fullkomligt galen, vilket i sin tur kommer resultera i att jag skrämmer iväg honom.

Jag borde vara sprudlande lycklig och nyförälskad. Men så fort jag släpper fram känslorna så slår spökena till mig på fingrarna - Ajabaja!

 

Varför får jag aldrig vara lycklig i lugn och ro utan att bli straffad för det? Det är en förbannelse och det förstör mitt liv!

 Kram på er <3
Till top