Öppet brev till ingen alls.

Samtidigt som jag vill att hela världen ska veta vilket ofattbart monster du är så vet jag inte hur jag skulle lägga fram det. 
Du har gjort mig så jävla illa och att du får fortsätta leva ditt liv precis som vanligt är så förbannat orättvist!
Jag var skör och det utnyttjade du och krossade mig fullständigt. Jag är så arg på dig, arg på så många och så mycket.
Att bära på detta ultimata sveket ensam är tungt. Visst, de som står mig allra närmast vet, men det är jag som är trasig, jag som bär det tunga lasset, jag som alltid kommer få minnas.
Vissa dagar vill jag outa dig så jävla bad att jag riktigt måste tygla mig själv.
Jag vet inte riktigt vad som hindrar mig men nånting säger åt mig att låta bli. Var glad för det du.
Kan bara drömma om att du läser detta, men OM det skulle vara så så vill jag att du ska veta att 14/12 2016 är inprentat i mitt huvud för alltid. 
 
En dag vill jag våga berätta. Kanske väldigt snart.

Veckan från helvetet!

Alltså förra veckan... Vilken jävla vecka! 
Min borderline fick verkligen bekänna färg. Jag har varit historiens mest påfrestande flickvän. Jag har svängt upp och ned som en jojo. Har haft agressionsutbrott, gråtit, fått panikångestattack och även varit på hysteriskt gott humör. Allt detta ledde till en hel del drama.
Offret: pojkvännen såklart.
Det var ju inte så att det inte fanns något som triggade mitt mående, för det fanns det. Däremot gjorde jag väl saker och ting betydligt mycket värre genom mitt sätt att hantera situationen.
 
Jag är dock välsignad med en fantastisk man i mitt liv.
 
Det är därför bloggandet uteblivit några dagar. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att bråka och be om ursäkt omvartannat.
Jag har försökt hantera min ångest och panik genom fysisk aktivitet. Jag har promenderat. Jag
har gått, gått och gått. 
Jag promenerar aldrig mindre än 7 km. I fredags kastade jag mig ut i vredesmod och gick 8,2 km. Igår var jag rastlös (vilket brukar leda till ett fall), då blev det 14,6 km.
Jag är stolt över mig själv när det kommer till det faktiskt. Jag har hållt i det här med långpromenader några ggr i veckan i flera veckor nu. Det verkar inte bara vara ett av mina infall av ambition som i normala fall tenderar att pågå på sin höjd bara ett par dagar.
Vikten ligger och pendlar mellan 78 och 80 kilo. Det gillar jag inte. Hade älskat att komma ned i 75 kg. Var ju nere och nosade på 74 kg för ett bra tag sedan nu. Men det var bara en enda morgon och nothing more.
Men -70 kg får man ändå vara nöjd med tycker jag. Jag är åtminstone normalviktig i förhållande till min längd. 
 
Dötrist inlägg, sorry!
 
Kram på er <3

Står inte ut med mig själv!

Imorse var jag på återbesök hos läkaren. 
Jag sa att jag gärna ville börja arbeta igen och vi kom överrens om att jag ska vara sjukskriven på halvtid.
Efteråt var jag på strålande humör, allt var frid och fröjd, och så nu plötsligt föll jag till botten igen. Jag vill gråta, men kan inte.
Imorgon ska jag på min andra DBT. Inte en dag för tidigt för jag står inte ut med mig själv och den person jag är. 
 
Kram på er <3
Till top