En tjockis historia.

Som jag berättat i bloggens begynnelse så har jag alltid haft problem med kost och därmed också vikten. Jag togs med till dietisten första gången när jag var 6 år. Vid det här laget var jag redan väl medveten om att jag inte var som andra barn. Har ett starkt minne från när jag var 5 år som är relaterat till mat, då jag kanske första gången insåg att jag åt för mycket.
Jag har alltså hela mitt liv blivit tillrättavisad, ifrågasatt, skälld på, viskad om och så vidare angående mina matvanor. 

Idag är jag vuxen, jag har tappat nästan 70 kilo och aldrig tidigare har människor haft så mycket att säga om mina matvanor som idag.
Personer i min närmsta omgivning har tydligen ett oerhört starkt behov av att kommentera vad jag äter, hur jag äter och när jag äter. 

"Ska du äta igen?!"
Ja, jag bör äta nånting var tredje timme!

"Du får väl inte äta sånt där?"
Jag får äta precis vad fan jag vill!

"Ajabaja! Tänk om du blir tjock igen?"
Ja, tänk om jag blir det? Dina kommentarer lär dock snarare ta min ätstörning åt andra hållet.

Ja, kommentarer som dessa, några gånger i veckan, har gjort att jag börjat känna en oerhörd skam varje gång jag ska äta. Jag äcklas av mig själv och dessa ord ekar i huvudet vid varenda jävla måltid. Det räcker inte med att jag mår dåligt över att jag nu stannat i vikt 2 kilo ifrån min målvikt, utan jag ska behöva försvara mig varje gång jag ska äta. Förtjänar jag ens att äta?!

Tänkte berätta om det senaste scenariot som var en hemsk upplevelse för mig. Var på fika hos ett par jag känner, tillsammans med två till. Två av dessa personer, låt oss kalla dem Bill och Bull då de tenderar att alltid attackera två och två, och jag är deras ständiga hackkyckling. 

Framför oss på bordet ställdes ett fat med kakor och bullar. Jag lutade mig fram för att ta en av kakorna och hann inte ens fram förrän jag hör (som så många ggr förr) den karaktäristiska meningen från Bull:
- "Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Du ska väl inte ha sånt där? Sötsaker är farligt!"
Bill fattar vinken och hakar på direkt:
- "Ja, du äter jättemycket godis".
Bull fortsätter:
- "Du kommer bli tjock igen".
(Dessa personer träffar mig ett fåtal ggr i månaden, om ens det, och har noll koll på mina matvanor)

Kakan är redan i handen, att lägga tillbaka den nu skulle bara leda till ännu mer kommentarer. Jag tar kakan, lutar mig bakåt och försöker gömma mig ur Bill och Bulls åsyn med hjälp av personen bredvid mig i soffan. Skamset tuggar jag i mig min kaka medan alla andra fortsätter konversera som om ingenting har hänt. 
Själv försöker jag hålla tillbaka tårarna och sedermera också ilskan som börjar bubbla upp inom mig. 
Jag kände mig så sårad och så förödmjukad inför alla som var där att jag slog över i försvarsmode. Jag tog en kaka till i rent vredesmod och mumlade:
- "Jag tar en till så jag blir fet och go!"

Ingen hörde, för alla var samlade i samtiden där det pratades och skrattades, medan jag var lämnad ensam i dåtiden - grubblandes, ältandes och plågad.

Kram på er <3

Tillbaka på botten, IGEN!

Nu har jag legat relativt högt, humörmässigt, tillräckligt länge tydligen. 
För ett par dagar sedan sa det bara PANG! och jag spenderade större delen av torsdagen gråtandes eller paralyserad i pojkvännens säng. Stackarn, han var alldeles hjälplös.

Jag kände att jag inte kan eller vill vara sådan när jag är gäst hos någon, så igår morse åkte jag med min bror och hans sambo tillbaka till Strömstad.
Nu är jag här igen och allt känns komplicerat och jobbigt. Min ondskefulla hjärna intalar mig återigen det faktum att jag är oälskvärd och att jag snart kommer stå ensam igen. Att allt positivt som börjat hända kommer slitas ifrån mig. Att detta var sista gången som jag såg min pojkvän.
Det är så kluvet att känna så starkt att detta är verkligheten, samtidigt som förnuftet skriker sig hes i bakgrunden att det bara är hjärnspöken.

Kram på er <3

Jag gjorde det fanimej igen!

Japp, vi var ute på't igår igen. 
Samma intervallträning som i måndags. Trots att träningsvärken inte var fullt så brutal som väntat, så kändes det ändå i benen. Jag hängde på bäst jag kunde och är ändå stolt över mig själv.
Att jag ens tog mig ut, och dessutom två dagar i rad är en enorm bedrift å mina vägnar. 
Lånar din bild J. <3

I skrivande stund sitter jag på tredje och sista tåget påväg upp till Karlstad. 
Imorgon ska jag iväg och ordna en typ av ID-bricka som jag ska ha på jobbet sedan.
Mer spännande än så här blir det inte idag. 

Kram på er <3
Till top